När det drar ihop sig till jul, nyår och kalas så kommer saknaden av morfar. Även fast det är så långa år sen han lämna oss. Men jag hade starka band och trygghet hos han. Det var han som lärde mig spela kort, koka knäck och dela lärde mig matte. Det var en fristad att vara hos min morfar och mormor.

 

När jag ville vara ensam utan mina små syskon, pappa var ofta borta på jobb när vi var små. Så mamma hann inte alltid med oss alla tre. Då kunde jag säga "nu lymmer jag till mormor och morfar". Så jag packa min väska och vänta på att mormor eller morfar skulle komma och hämta mig.

 

Så den dagen när han dog vet jag att allt bara rasa och tårarna rann i dagar och nätter av att han vara dö. Men jag är glad att han fick träffa sonen innan han dog, även om han inte alltid såg han. Eftersom han såg dåligt, men jag vet att han hörde han. Jag skulle så gärna vilja att han svarar när jag idag ringer min mormor, för jag skulle vilja berätta för han om min MS. Fast jag vet att han skulle bli ledsen över det. Det känns som jag vill berätta för han, men kan inte. Vilket är tungt. Men jag vet också att han skulle säga att du kommer klara det, för du är envis. Så många gånger kämpar jag på för hans skulle.

 

Sen skulle jag vilja berätta så mycket mer som skulle göra han glad, men jag vet att det inte går. Men det känns skönt att min mormor vet om vad som hänt.

 

Denna video påminder så mycket om vad jag känner för han http://www.youtube.com/watch?v=ELbeEyoGj-I

*gråter* när jag skriver detta av saknaden.