Igår var jag på sjukhuset för att starta min behandling.Men jag åkte där ifrån arg som ett bi och tårar på kinderna. Och väl hemma satt jag och bara grät hela eftermiddagen och kvällen. Men var så skönt att kunna prata,gråta och få tröst av maken.

Jag hade planerat hela denna dag i en vecka,för att få ihop allt på bästa sätta. För att vardagen skulle fungera för hela familjen. Och jag hade min älskade mamma med mig på sjukhuset,då maken var fick ta morgonen med sonen innan han kunde börja jobba. Och eftermiddagen skulle min pappa vara hemma med sonen. Och sen skulle dem hämta oss på sjukhuset. Men så vart det inte alls.

Då jag inte fick starta behandlingen, pga att dem ansåg att jag hade feber. Så jag och mamma fick åka från sjukhuset efter att ta tagit blodtryck,temp och urinprov. Till saken hör att både min mamma och pappa hade tagit ledigt från deras jobb och åkt dem 20 mil från dem till oss. Plus att vi har 4 mil till sjukhuset.
För att kunna lösa allt praktiskt,för att jag skulle få behandlingen startad.

Och på sjukhuset,så var dem så otrevliga och allt var så jobbigt. Prata om allt som inte alls rörde min behandling. Och såg bara nackdelar,inte alls något bra på att samarbeta och förstå mig. När jag senare på eftermiddagen tog febern hemma hade jag inte alls någon feber. Och inte nu idag på morgonen.

Men nu måste jag ta nya prover på vårdcentralen och lösa allt igen, för att hoppas att jag får starta den på måndag istället. Vilket gör att jag mest troligt kommer att missa sonens skol avslutning,som är samma dag. Vilket gjorde att han vart super ledsen och grina för det igår. För det var något som både han och jag hade sett fram emot att göra. Jag har till och med lovat han att jag skulle gå,fast jag hade rullstolen.

Så känner just nu att allt går i mot mig, och det tar så mycket engeri för mig att vara sjuk. När jag hela tiden fixar,kämpar och gör allt. Så blir det bara motgångar hela tiden. Ingen fattar hur mycket man måste kämpa när man är sjuk. Det är liksom inte nog med att man har en kronisk sjukdom,utan man måste också vara en krigare med utrustning. Nu känner jag att snart ger jag upp allt..för jag orkar inte mer.
.
* Tårarna rinner igen nu när jag skriver detta*